Jonas Sjöstedt: Jag har slutat titta på partiledardebatter, men börjat uppskatta Carl Bildt

Medvetna missförstånd, spelad upprördhet och ren hånfullhet – väljarna får inte den debatt de förtjänar. För att bryta polariseringen behöver svensk politik återupprätta ett rimligare samtalsklimat, skriver Vänsterpartiets tidigare ledare Jonas Sjöstedt. En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-09-02 16:23 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/jonas-sjostedt-jag-har-slutat-titta-pa-partiledardebatter-men-borjat-uppskatta-carl-bildt/ Jonas Sjöstedt: Jag har slutat titta på partiledardebatter, men börjat uppskatta Carl Bildt Få ut mer av DN som inloggad Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. - Följ dina intressen - Nyhetsbrev Sedan jag slutade som partiledare har jag aldrig klarat av att se en hel partiledardebatt. Det är inte det att jag saknar intresse, jag ägnar mina dagar och tankar åt politik. Klimatkrisen är akut och måste mötas med handlingskraft. Makt och rikedom samlas i allt färre händer. Putin och Trump sliter framtidsdrömmar i stycken och smular sönder folkrätten framför våra ögon. Inför det behöver vi demokratiska politiska svar. Men jag klarar inte av att lyssna, det är något med den hårda tonen, de medvetna missförstånden, den spelade upprördheten och ibland ren hånfullhet som jag inte står ut med. Jag är en av många som känner så. Väljarna får inte den debatt de förtjänar. Tvärtemot vad många politiker tror ser de flesta väljare rakt igenom talepunkter och brist på riktiga svar. Politisk debatt ska innehålla både känsla och konfrontation, mycket står på spel. Partiledardebatterna kunde vara svåruthärdliga även när jag var ordförande, men nu är det än värre. Vi har alla ansvar för att föra en rimlig debatt, för att respektera även den som tycker annorlunda och för att alltid försöka tala sanning. Vad beror förgrovningen på? Det egna ansvaret för det som sägs finns självklart där. Åsiktsbubblorna på sociala medier och algoritmer som gynnar hat och förakt, men inte bryr sig om fakta, har förändrat debattklimatet. Men det är inte huvudförklaringen, det är en betydligt större politisk förskjutning som har skett. Ibland beskrivs det som en polarisering, men det stämmer inte. Vad vi har sett är en radikalisering av högern, med en retorik där invandringen gjorts till en huvudförklaring till samhällsproblemen. Politiska motståndare kallas Sverigefiender och Quislingar. Någonstans i denna retoriks utkanter föds fruktansvärda tankar som att Annie Lööf borde dö. Ing-Marie Wieselgren som mördades i Almedalen 2022 fick betala priset för det. Nästa steg är den traditionella högerns anpassning till rasistisk retorik och politik. De försöker rida tigerns rygg men längs vägen ger de upp anständighet och liberala grundvärden. Det parti som kallar sig Liberalerna är på väg mot tigerns mage. Jag har börjat uppskatta Carl Bildt. När Marocko nyligen genomförde en politisk påverkansoperation mot Spanien och EU genom att slussa tiotusentals personer för att korsa gränsen mot den spanska exklaven Ceuta sa Bildt som det var. Marocko använder flyktingar som verktyg och påtryckningsmedel, i bakgrunden finns Spaniens relation till Algeriet, Marockos långvariga ockupation av Västsahara och besvärliga förhandlingar med EU. Efter någon dag hade den spanska polisen sett till att de som hade korsat gränsen var tillbaka i Marocko. Vad sa statsminister Kristersson om angreppet på Spanien och EU? Han valde att beskriva händelsen som ett migrationshot mot Europa, med formuleringar som låg nära den retorik som samtidigt spreds av extremhögern och Kremls många trollkonton. Jag kom tillbaka till EU-parlamentet 2024, efter 18 år. På ytan var mycket sig likt även om kaffet på utskottsmötena liksom franskan som arbetsspråk hade utgått. Skillnaden är att extremhögern som tidigare spelade en marginell roll i EU nu fyller en fjärdedel av kammaren. De står upp och vrålar ”send them back” i bänkarna efter att ha fått sin migrationspolitik antagen. Bredvid dem sitter den traditionella högern i EPP, där M och KD ingår, och tittar ned i pulpeterna. Väl medvetna om att extremhögern bara kan segra med hjälp av deras röster. Idéer och kampanjmetoder utväxlas friskt mellan anhängare till Putin, Trump, Orbán och Le Pen. För den traditionella högern är det en prövning och en vattendelare. Vi är mitt inne i en stor strid om Europas politiska framtid. Det är en strid som vi kan vinna, och som vi ofta vinner. I Nederländerna och Danmark har extremhögern marginaliserats från inflytande. Orbán förlorade valet i Ungern trots att han använde alla trick i den auktoritära manualen. Partiledardebatterna kunde vara svåruthärdliga även när jag var ordförande, men nu är det än värre. För att besegra extremhögern krävs ett politiskt samtal som inte sker på deras villkor eller utifrån deras världsbild. Det innebär inte sällan nya politiska allianser. I EU-parlamentet måste jag förhandla med tyska kristdemokrater och portugisiska högerpolitiker för att extremhögern inte ska kunna riva ned klimatpolitiken. Då krävs det att man kan ta en kopp kaffe ihop, skämta tillsammans och söka det som förenar. Att man inte tar heder och ära av varandra i debatten När jag var partiledare hade jag och Annie Lööf en välbesökt debatturné, ibland kom flera tusen personer och lyssnade. Tanken var att ha ett politiskt samtal där skillnaderna i åsikter var tydliga men tonen respektfull. I en tid då media utgick från Sverigedemokraternas problemformulering ville vi tala om det som vi såg som de verkliga problemen med ekonomi, klimat och privatiseringar. Vi var oeniga om mycket, men också överens om en del. Det skapar dålig dramaturgi i debatten, men är avgörande om man ska styra ihop. Jag lärde mig uppskatta Annie som person, förtroende för politiska motståndare är en avgörande tillgång om man en dag måste sitta ned och komma överens. Jag och Annie Lööf var oeniga om mycket, men också överens om en del. Det skapar dålig dramaturgi i debatten, men är avgörande om man ska styra ihop Centerpartiet står långt från Vänsterpartiet i många ekonomiska frågor. Men partiet är samtidigt den del av svensk borgerlighet som tydligast har vägrat anpassa sig till den radikala högerns världsbild. I denna tid är det avgörande. Senast det begav sig var det Centerpartiets ovilja att förhandla med Vänsterpartiet som sänkte regeringen Stefan Löfven. Det var ett misstag, jag hade gärna satt mig och förhandlat. Inte för att det var enkelt, men för att det var nödvändigt. Sverige behöver en handlingskraftig regering som både kan kompromissa inbördes och få saker gjorda. När dammet lagt sig efter valet måste politiker med stora åsiktsskillnader kunna sitta ned, tala med varandra och söka det som förenar. Till de viktigaste politiska uppgifterna framöver hör också att återupprätta ett mer rimligt samtalsklimat. Läs mer: Lilian Sjölund: Vem bryr sig om debattören som ger alla lite rätt?