Befriande om att behålla sin kärna i dödens väntrum

I sista delen av trilogin om kirurgen Birgitte lägger Kjersti Anfinnsen henne på dödsbädden. Kristina Sandberg läser stark roman om kampen för värdighet. En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-08-22 13:09 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/befriande-om-att-behalla-sin-karna-i-dodens-vantrum/ Befriande om att behålla sin kärna i dödens väntrum Få ut mer av DN som inloggad Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. - Följ dina intressen - Nyhetsbrev Roman Kjersti Anfinnsen ”Dödsverk” Övers. Marie Lundquist Flo förlag, 114 sidor I ”Dödsverk” har norska Kjersti Anfinnsen tagit sin huvudperson och berättare Birgitte Solheim till den sista akten. De två första delarna i trilogin, ”De sista smekningarna” och ”Ögonblick för evigheten” hänger tätt samman med den här avslutande delen och lästa i ett svep blir rörelsen mot ett tätnande mörker tydlig. Redan på första sidan i ”Dödsverk” har Birgitte blivit blind och placerad på ett vårdhem, eller hospice. Hon befinner sig nu bokstavligen i dödens väntrum, vet att hon inte kommer att lämna den här platsen levande. Birgitte har haft en framgångsrik, ja enastående, karriär som hjärtkirurg. Arbetet har varit hennes liv, och det enda som har varit tillräckligt är att vara den allra bästa. I de första delarna framstår hon som en människa helt utan illusioner. Ett drag som förstärks på grund av den ocensurerade bekännelsens eller dagbokens/bokslutets form, parat med en sinnrik rubriksättning av varje stycke. På så sätt finns det både likheter och stora skillnader från ett annat bokslut jag är i färd med att läsa, den tredje delen i Leonard Woolf självbiografi från 1967, ”Downhill all the way” där författaren och förläggaren berättar om åren 1919–1939. Han är en bra bit över 80 när han skriver den – men med en klarsynt skärpa och elegans, och med det ”facit” som bara ett långt liv kan erbjuda. Det är ju inte alla förunnat att med intellektet i behåll kunna erinra sig ett livs olika händelser och försöka förstå det utifrån de långa perspektiven. Med en sådan vitalitet, fylld av hunger att leva och vara med, i kontrast mot den livströtta huvudpersonen Birgitte i Anfinnsens trilogi. Birgitte Solheim är ju en fiktiv person, och i de första delarna blir jag inte riktigt kvitt känslan av att hon framför allt är en litterär gestalt. Hon är vass, smart, rolig, elak – och jag tänker mig att hon befinner sig ganska djupt nere i en depression, färdig med livet. För hon har en starkt sinande livslust och stegrande dödslängtan. Åtminstone tills hon blir förälskad i den jämnåriga nätdejten Javiér och inleder en relation. Hon har andra män som piggar upp henne, parisiska frisörer och kaféägare, och hon pratar regelbundet online med sin lillasyster Elisabeth i Norge. Att både reta och reta sig på sin syster verkar vara ett slags livselixir. Annars är kroppens krämpor och känslan av att inte längre räknas ständigt närvarande, förlusten av så många förmågor hon förlitat sig på i sitt liv. Den sista kärleken blir en ljusglimt, men snart också ännu ett avsked att hantera bland de många andra. Man anar att den i Birgittes ögon vidriga kvinna som flyttar in i hennes privatfinansierade enkelrum är hon själv. Det som är extra starkt i trilogins avslutande ”Dödsverk” – även den i poeten Marie Lundquists glasklara översättning – är Birgittes allt större hjälplöshet och kamp för värdighet. Texten blir här mindre garderad, mer förtvivlad, även om hennes personlighet finns kvar. Jag imponeras av hur Anfinnsen har en stark lojalitet med Birgittes lakoniska inre röst och samtidigt skildrar hennes förvirring, demens och medicinska påverkan av morfin och andra läkemedel. Man anar att den i Birgittes ögon vidriga kvinna som flyttar in i hennes privatfinansierade enkelrum är hon själv. I dödens närhet upplever hon samma splittring och jagförlust som hon gjorde som svårt febersjuk när hon var barn, då modern vände sig bort och inte klarade av att ge henne den omsorg hon skulle behövt. Moderns avvisande, kritik och kyla återkommer till Birgitte in i det sista: ”Om själen finns där, är den en mager flickunge darrande av oro och ensamhet, som ber om förlåtelse att finnas till.” Det är befriande att Birgitte får tänka att hon beter sig mer och mer svinaktigt, att hon både vill vara läkarens favorit för att få fördelar och avvisar släktens senkomna närmande på dödsbädden – hon gissar att det är det hägrande arvet som får dem att flockas. Hon förlorar i stort sett helt sin egenkontroll, men texten insisterar in i det sista på att en åldrande, döende människa är en unik individ, med en kärna kvar av allt det som genom hela livet har gjort henne komplext mänsklig. Paradoxalt nog blir trilogin mer liv, och mindre idé, ju närmare döden den kommer. Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.