Josefin Olevik: Jag tappade bort mitt barn på Europas flygplatser

Inställda, omdirigerade plan och en 13-åring som ställs inför världens fasor och lockelser. Ska en väntande mamma hänga 12 oskyldiga tjänarinnor eller bita ihop och vänta stoiskt? Josefin Olevik testar båda vägarna. En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-19 09:06 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/josefin-olevik-jag-tappade-bort-mitt-barn-pa-europas-flygplatser/ Josefin Olevik: Jag tappade bort mitt barn på Europas flygplatser Få ut mer av DN som inloggad Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. - Följ dina intressen - Nyhetsbrev Eftersom Odysseus är sommarens protagonist och jag råkat befinna mig en månad i Aten, har jag hetsätit berättelser om den vilsne hjälten. Jag avfärdar Stephen Frys urvattnade kopia, återupptäcker glatt ”Strändernas svall” och inser att Homeros hexameter står sig också 2 700 år senare. Ungefär i det skedet kommer mitt barn bort i Europa – och jag förstår att vindarnas säck har öppnats. Som när Odysseus nästan var framme vid sitt mål, Ithaka, och hans fartyg blåste rakt ut i världen. Min son är 13 år och ska flyga direkt från Arlanda till Aten, följd av sin mormor till säkerhetskontrollen i Sverige, mött av sin mamma vid utgången i Grekland. Ett överkomligt äventyr. Men vid incheckning meddelas att hans flyg är inställt, han slussas snabbt vidare till ett annat plan med byte i Köpenhamn. Medan han befinner sig i luften kommer ett sms från SAS som berättar att anslutande flyg till Aten också det har ställts in. Första gången jag ringer SAS kundtjänst kan de tyvärr inget göra åt att ett barn driver runt ensam i Köpenhamn Från den stunden uppstår en stelhet i ryggraden som inte ska ge med sig på länge. Jag vänder mig i desperation till Odysseus. List och styrka behövs. Första gången jag ringer SAS kundtjänst kan de tyvärr inget göra åt att ett barn driver runt ensam i Köpenhamn. Det måste lösas på plats. Jag förhåller mig vänligt. Som Odysseus med den enögde Polyfemos. Reta inte upp dem i onödan, vänta tills de har garden nere. Min son vandrar runt längs Kastrups korridorkilometer på jakt efter en informationsdisk. Var? Han är trött, hungrig och tonårsblyg. Då får jag ett nytt sms. Han är ombokad till London. Varifrån ett plan till Aten ska gå strax efter midnatt. Skylla och Karybdis visar tänderna. En natt i Christiania eller utslussad till Brexit-London? Jag ser tusen sätt att gå under, vad han än väljer. Nästa samtal till SAS bekräftar att han måste ordna saken själv på plats. Hon kan dessvärre inte göra något åt att ett barn har bokats om av hennes företag, till fel stad, i fel land, och fastnat där. Mobilbatteriets laddning rinner stilla mot sin botten på Kastrup. Framåt eftermiddagen hittar min son en informationsdisk och en Mads. Mads är fin, han bokar av London, hittar ett hotell intill flygplatsen och en resa till Aten klockan 7 morgonen efter. Visserligen fullbokad men det ska gå att ordna. Det är ju ett barn det handlar om. Medan ungen somnar på sitt hotell ägnar jag natten åt att läsa. Jag har fastnat i Margaret Atwoods ”The Penelopiad”. I den berättas historien ur den väntande hustrun Penelopes krassa perspektiv. Hon tolkar ryktena om Odysseus irrfärder som utslag av hans varumärkesarbete som hjälte. Han är på bordell, han har hamnat i slagsmål, han har förälskat sig i en vacker kvinna. Men hon biter ihop och håller huvudet högt, värjer sig mot friarna som försöker ta över hennes hus och makt. Hon instruerar sina 12 närmaste tjänarinnor, som vuxit upp som hennes döttrar, att vara tillgängliga för inkräktarna, för att fungera som hennes ögon och öron. Det innebär att de behöver ligga med friarna. Sirenerna sjunger för honom på full volym och ingen finns där för att binda fast honom i flygsätet När Odysseus efter tio år kommer hem och slaktar alla som kommer i hans väg, hinner han hänga de unga kvinnorna med ett enda långt rep innan hans vredes våg har stillat sig. De har ju lierat sig med fienden. Han tar sig inte tid att stämma av med Penelope. Hon kan aldrig förlåta honom för det. Hon ser tolv par fötter dingla i vinden vart hon än vänder sig, medan Odysseus snart reser vidare. Han måste göra fler hjältedåd! Penelopes dom är hård, men tyst. Hon biter ihop och håller huvudet högt. Och väntar på nytt. Jag hinner läsa ut romanen. Klockan fem ringer jag och väcker sonen. Ganska snart ringer han tillbaka och säger att han blivit erbjuden en uppgradering till business class och 1 500 danska kronor om han kan vänta tolv timmar på ett senare flyg. Är inte det en ganska bra deal? Sirenerna sjunger för honom på full volym och ingen finns där för att binda fast honom i flygsätet. Jag ber att få tala med den som givit honom anbudet och är inte längre vänlig när jag får en flygvärdinna på tråden. Hon låter honom behålla sin plats. Sen skriver jag ett ursinnigt brev till SAS, där jag sticker spjutet i ögat på såväl medarbetarna i kundtjänsten som incheckningsdesken. Och så tänker jag på slavinnornas fötter som vrider sig i vinden. Och på hjältarna som livnär sig på våld och går vidare från den ena strapatsen till den andra. Vem vill vara Odysseus? Jag raderar mailet. Det tar en evig tid vid bagagebandet och jag hinner lugna mig en smula. Han är nära nu. När min son kommer ut från flygplatsen ser han längre ut. Stegen är energiska snarare än desperata. Han besvarar mina ömma kramar ganska pliktskyldigt. Blicken är någon annanstans. ”Nu när jag klarat det här, klarar jag allt”, säger han. Mitt leende känns aningen sammanbitet, stoiskt. Och jag fattar. Det är inte jag som väljer. Finns det hjältar så måste det finnas någon som väntar. Det är därför sagan om Odysseus överlever, i tusen och åter tusen år.