general1071 wordsRead on Arc Codex

Marie Steen: Tysta Mari gör sig pÄmind nÀr Stockholm fÄr en ny centralstad

Mitt i Stockholm city, dold mellan Klara kyrka och Tegelbacken, gjorde Tysta MarigĂ„ngen inget vĂ€sen av sig. ÄndĂ„ ryms hĂ€r en del av stadens historia. Marie Steen sĂ€ger tack och hejdĂ„ till en plats som har omnĂ€mnts som en av huvudstadens mest gudsförgĂ€tna. En utskrift frĂ„n Dagens Nyheter, 2026-04-06 10:39 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/marie-steen-tysta-mari-gor-sig-pamind-nar-stockholm-far-en-ny-centralstad/ Marie Steen: Tysta Mari gör sig pĂ„mind nĂ€r Stockholm fĂ„r en ny centralstad FĂ„ ut mer av DN som inloggad Du vet vĂ€l att du kan skapa ett gratiskonto pĂ„ DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner. - Följ dina intressen - Nyhetsbrev Nu gĂ„r Tysta MarigĂ„ngen i graven. En plats, en tidskapsel och ett historiskt dokument över en stadsplanering som förvandlade mĂ€nniskorna till smĂ„ ilande skuggor i underjorden. Tysta MarigĂ„ngen stod klar 1970 och ersatte Klara vĂ€stra kyrkogatas södra del, nĂ€r Klarakvarteren revs pĂ„ 50- och 60-talet. En underjordisk galleria som ingick i ett gĂ„ngtunnelsystem dĂ€r man paradoxalt nog ville skydda mĂ€nniskorna frĂ„n gatorna och bilarna genom att bygga ner dem i tunnlar under mark. Detta var ett resultat av en tid dĂ„ man trodde att bilen var nyckeln till framtiden. En iskall arkitektur som blev en perfekt scen för samhĂ€llets mörkare krafter. TvĂ„ av tunnlarna i systemet stĂ€ngdes tidigt av pĂ„ grund av kriminalitet, droger och prostitution. Hissarna och rulltrapporna dit ner togs ur bruk lĂ„ngt innan dess. En av dessa tunnlar kallades ”journalistgĂ„ngen” och gick under Tegelbacken Ă€nda ner till Klara MĂ€larstrand. PĂ„ internetforumet Flashback minns signaturen ”kabeltattare” journalistgĂ„ngen: ”Mer öde gĂ„ng fick man leta efter, skumt som attan var det. Har för mig att det fanns ganska coola mĂ„lningar dĂ€rinne, till exempel stor drake. Ryktena sĂ€ger att det var ohĂ„llbart att ha den öppen pĂ„ grund av kriminaliteten som styrde dĂ€r nere. Nu har dom vĂ€l iofs bara flyttat upp till Tysta MarigĂ„ngen istĂ€llet.” SĂ„ blev det. Tysta MarigĂ„ngen blev kvar och med tiden nĂ€stan ikonisk. PĂ„ ett omvĂ€nt sĂ€tt. Och frĂ„n en tillvaro pĂ„ mörkrets sida klev Tysta Mari en dag in i rampljuset. GĂ„ngen blev 2021 utvald att ingĂ„ i Nobel week lights, en ljusfestival som arrangeras Ă„rligen i samband med Nobelfesten i Stadshuset intill. I sĂ€llskap med Dramaten, Moderna museet, Stadshuset, ja, 20 kreddiga adresser – och sĂ„ Tysta Mari! Vem var hon dĂ„, Tysta Mari? Fanns hon pĂ„ riktigt? Och hur fick hon sitt lite sorgliga namn? Första gĂ„ngen jag hörde namnet Tysta Mari var nĂ€r jag gick en silversmideskurs pĂ„ Hornsgatan pĂ„ Södermalm. Det var precis efter studenten. Jag gjorde en ring och behövde en sten. ”GĂ„ till Tysta MarigĂ„ngen”, sa de, ”dĂ€r ligger en butik som sĂ€ljer stenar i alla former och fĂ€rger och bergarter som finns.” Butiken lĂ„g vid Tysta MarigĂ„ngens norra entrĂ©, inne i ”Klarafaret” som Ă€r en underjordisk bilvĂ€g. Det drar och luktar avgaser. ”Det hĂ€r mĂ„ste ta första pris i konstigt placerad butik”, tĂ€nkte jag. FĂ€rgskalan var 70-tal: terrakottafĂ€rgade stenplattor pĂ„ vĂ€ggarna och rejĂ€la infattningar i brun plĂ„t kring glaspartier och dörrar till butikslokaler med fördragna gardiner. Men i butiken var det ombonat. Personalen hjĂ€lpsam. Jag valde halvĂ€delstenen ”Tigeröga” som inbjuder bĂ€raren att omfamna sin inre styrka och Ă€r kĂ€nd som modets sten. Jag tyckte den var perfekt. Gyllene, silkeslen och laddad med mod. Senare fick jag veta vem Tysta Mari en gĂ„ng var. Mamsell Marie Lindström (1806–1895), som hon hette egentligen, startade Ă„r 1834 en framgĂ„ngsrik kafĂ©rörelse i dĂ„varande Jakobs grĂ€nd. Hennes lugn och tystlĂ„tenhet gav henne smeknamnet ”Tysta Mari”, som ocksĂ„ fick ge namn Ă„t hela hennes verksamhet. Den gick sedan i arv och Ă€nda in i vĂ„ra dagar kan man Ă€ta pĂ„ Tysta Mari, fast numera i Östermalms saluhall. Med Centralstationens tillkomst Ă„r 1871 kom mĂ€nniskor frĂ„n hela landet till Klarakvarteren. De kom med tĂ„get med drömmar om att erövra den vĂ€rld de lĂ€st om. NĂ€rheten till stationen och huvudpostkontoret gjorde att varenda tidningsredaktion och förlag vĂ€rda namnet samlades hĂ€r. Bohemlivet började ta form, Klarabohemen var snart en sjĂ€lvklar gestalt pĂ„ gatorna, och frĂ€mst av dem stod Nils Ferlin. Visst, det klagades pĂ„ det ”osunda levernet” i Klara, med spritromantik och dagdriveri. ÖlkafĂ©erna öppnade redan klockan fem pĂ„ morgonen. Det Ă„ts och dracks och skĂ„lades Ă€ven om kassan var skral. Klarabohemerna levde frĂ„n hand till mun och skrev för livet – bokstavligen. Men det lyste alltid i fönstren. Det unga stjĂ€rnskottet Stig Dagerman basade för kulturen pĂ„ den syndikalistiska tidningen Arbetaren, uppe pĂ„ Klara vĂ€stra kyrkogata 17. I ”TvĂ„ i Klara” skildrar han nattstĂ€mningen pĂ„ en tidningsredaktion Ă„r 1953: ”Nu slĂ„r klockan tvĂ„ i Klara och det slocknar i ett fönster till pĂ„ den lilla tidningen [...] Nattlampan lyser över en tom stol, en full askkopp pĂ„ ett stort bord [...].” Detta var Ă„ret innan Stig Dagerman dog 1954, bara 31 Ă„r gammal. I texten ”StrövtĂ„g i Klara” vandrar Dagerman runt i ett alltmer nedslĂ€ckt och utrymt Klara. Minnet sörjer husen och gatorna: ”DĂ€rför att det Ă€r i denna del av vĂ€rlden som du upplevt de klarvaknaste timmarna i ditt liv.” Klarakvarteren försvann. Den hĂ€r gĂ„ngen inte i lĂ„gorna, som Ă„r 1753, utan genom sprĂ€ngningar och politiska beslut. OmrĂ„dena vid Centralstationen och Tegelbacken ersattes med trafikleder och tunnlar, med byggnader utan dörrar och fönster gatuplan. I dag pĂ„gĂ„r arbetet med att lĂ€ka ihop CentralstationsomrĂ„det med Stockholm, dĂ€r mĂ€nniskan och det hĂ„llbara resandet stĂ„r i fokus, i ett av de största infrastruktur- och stadsutvecklingsprojekten i modern tid: Centralstaden. Alla dessa mĂ€nniskor som passerar en plats i olika tider. Om man lyssnar riktigt noga kan man nĂ€stan höra dem. Och plötsligt stĂ„r hon dĂ€r, mitt i den dunkla 1970-talsgĂ„ngen, hon vars namn platsen bĂ€r. Tysta Mari, klĂ€dd i mörk lĂ„ngklĂ€nning med vitt förklĂ€de, hĂ„ret uppsatt i en böljande knut. MĂ€nniskor strömmar till. Det börjar dukas upp lĂ„ngbord i betongen, vita stĂ€rkta dukar och guldkandelabrar. Tysta Mari leder arbetet. Alla rör sig sĂ„ vant. Snart lyser hela Tysta MarigĂ„ngen av brinnande ljus. HĂ€r Ă€r diktare och journalister och ordmakare i alla dess former. Vilken fest! IkvĂ€ll gĂ„r inga Klarabohemer hungriga. Stig Dagerman ger mig en papperslapp med nĂ„gra handskrivna rader. Det Ă€r en dikt som heter ”Jorden kan du inte göra om” frĂ„n 1954. Lappen brĂ€nner i fickan. Det som ska hĂ€nda sen kan jag inte göra nĂ„gonting Ă„t. Jag lĂ€mnar festen som pĂ„gĂ„r i Tysta Mari. Den första och sista, innan ocksĂ„ Tysta MarigĂ„ngen tillhör skuggornas skara. Men festen kommer att pĂ„gĂ„ lĂ€nge Ă€n, tills fĂ„glarna börjar kvittra och första bussförarskiftet pĂ„ Tegelbacken tar vid. LĂ€s mer om arkitektur

How it works

Once you click Generate, Ollama reads this article and crafts 5 comprehension questions. Your answers are graded against the article content — general knowledge won't be enough. Score 70+ to count toward your certificate.

Questions are cached — you'll always get the same 5 for this article.